Nu har det blivit min tur att tycka och göra min röst hörd om hur jag ser på mitt yrke som lärare. Jag tar över stafettpinnen efter
Britt-Marie Hagman och det blir säkert lite spretigt och svamligt, men jag kastar ut mina tankar till er. Läraryrket är just ett yrke där alla ”tycker” om hur saker och ting ska göras. Alla har gått i skolan och har sin bild av hur skolan är/var.
Jag snubblade in på
Läratycket via Twitter av en slump. Kommer faktiskt inte ihåg hur jag kom i kontakt med @thesmoosch och Lärartycket, men nu är jag här och jag tycker att den här lärarstafetten och upproret är kanon!
Jag har varit lärare sedan -97 och har sedan dess jobbat med barn från åk 1-6 på flera olika skolor. Jag har också även varit springvikarie under en period och även lämnat läraryrket en sväng. Just nu jobbar jag på en mindre skola med 25 st. barn i en 2-3:a.
… nu ska jag bara få ihop fantasi och verklighet... Så skrev jag på Twitter den 13 juli, en månad efter att vi haft skolavslutning efter ett otroligt tufft läsår. För just så känns det! Det finns en verklighet som ser ut på ett sätt, med elever med olika behov och färdigheter, organisation och lokalfrågor som ska ordnas, arbetslagsfrågor som ska stötas och blötas, ny läroplan som ska sjösättas, omdömen som ska skrivas och mycket, mycket mera. Sedan en fantasi (önskan) om hur jag vill att det ska vara, arbetsro och nyfikenhet hos barnen, allas behov blir tillgodosedda, tid till att göra och reflektera både för barnen och oss vuxna, empati och harmoni mm, och det är inte enkelt att få världarna att gå ihop. Men nu, det kommande läsåret, ska jag inte låta mig hindras! Jag ska sjösätta fler av mina tankar, testa dem, utmana dem och se var det för oss.
Jag har som sagt haft ett otroligt tufft läsår och många i min närhet har undrat hur länge jag skulle orka och jag har fått frågan flera gånger både från kollegor och föräldrar: Hur länge orkar du? Du stannar väl?! Vi vill att du ska orka, vet du? Hur står du ut? Men hos mig har tanken ALDRIG funnits på att lämna mina elever eller mitt YRKE! För jag trivs! Det finns inget annat jobb där man får så många kramar, härliga kommentarer, se glädjen i barnens ögon när de klarar något som de trott varit omöjligt, lär sig läsa och räkna för första gången eller känna att man är någons trygghet. Men det är också ett tufft jobb! Att just vara tryggheten, få ALLA barn att utvecklas och våga lära sig det som är svårt. Det som gör att jag stannar är just det faktum som också gör att de i min närhet ifrågasätter om jag inte ska gå. Att det är tufft, utmaningen i att nå elever med särskilda behov samtidigt som ”de starka” ska peppas och utvecklas, att få ekvationen att gå ihop helt enkelt. Jag sporras av det samtidigt som det är ett tungt ok att bära.
Att jag kunnat bära ”oket” det här läsåret är att jag och mina kollegor i arbetslaget har fått stöd. Vi har blivit lyssnade på och fått stöd av Elevhälsan och ledningen. Vi har utvecklats tillsammans, även om vi har en bit kvar. Lärarjobbet kan vara ett ensamt yrke, eller det var så förr, det var du och din klass. Klassrumsdörren stängdes och vad som hände där innanför visste ingen annan om. Men att våga be om hjälp, att våga hjälpa en kollega, att berätta att det här är jag bra på, det här har vi gjort tillsammans i klassen och det är vi stolta över, är något som jag tycker att vi blivit bättre på, men kan göra ännu mer. Jag skulle inte ha så kul på jobbet om jag inte hade mina kollegor att stöta och blöta tillvaron med! Jag är den jag är tillsammans med mina kollegor. Nu har jag dessutom fått ännu fler kollegor via Twitter.
Något som jag har gjort den här senaste terminen som jag varmt kan rekommendera är att jag har skrivit dagbok om hur mina dagar har varit. Jag gjorde det på uppmaning av världens bästa specialpedagog i vårt Elevhälsoteam som jobbat med mig under våren. Dagboken har jag sedan mailat till henne en gång i veckan ungefär, hon har läst och kommenterat och sedan skickat tillbaka till mig. Hon har stärkt
mig, påvisat strategier som fungerat bra med
mina elever med särskilda behov och
jag har fått lufta mina tankar med henne. Att skriva dagbok över mina dagar och veta att hon skulle läsa och kommentera var otroligt skönt för mig. Hon hjälpte mig att se det positiva, vad jag var bra på och hjälpte mig att klappa mig själv på axeln.
Att just klappa mig själv på axeln är något som jag har svårt för. Kanske är det Jantelagen som gör det, men i år ska jag klappa mig själv på axeln lite oftare och när jag får höra positiva saker om mig och min klass, så ska jag föra det vidare till dem och vi ska sträcka på oss! För jag tror på orden:
Det blir så som du bestämmer dig för att det ska bli! Jag bestämmer mig nu för att vi kommer att få ett härligt läsår, ett lugnare läsår än förra året och vi ska ha kul tillsammans, upptäcka nya saker ihop och använda oss av omvärlden när vi lär oss. Jag ska göra allt det där som jag tänkt att jag skulle vilja göra med mina barn, använda datorerna ännu mer, blogga, stöpa ljus, åka på utflykter, jobba mer med datakompisarna som vi påbörjat mm.
Nu klappar jag mig på axeln för att jag vågat vara med i Lärartycket och gjort min röst hörd. Vem vet vad just mitt tyck gör för någon annan eller vad vårt gemensamma tyckande sätter för spår i framtiden.
Tack för mig och för att du ville läsa mitt tyck!
